Mannerheims släkt härstammar från Holland. På 1640-talet flyttade släktens stamfader via Tyskland till Sverige. Släkten adlades på 1690-talet och samtidigt ändrades det ursprungliga släktnamnet Marhein till Mannerheim. Medlemmar i släkten blev soldater på 1700-talet och de kom sig upp till friherreståndet. Marskalkens farfarsfar Carl Erik flyttade som ung officer till Finland i slutet av 1700-talet.
Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes 4.6.1867 på Villnäs herrgård i Villnäs i Egentliga Finland.
Marskalkens far var kammarjunkaren, greve Carl Robert Mannerheim och modern Hélène var född von Julin. Sin tidiga barndom tillbringade Gustav huvudsakligen på Villnäs herrgård. Till en början fick han undervisning av en schweizisk hemlärarinna. Som sjuåring for han i skola till Helsingfors, där han bodde hos sin far. I Fredrikshamn gick han två år i lärdomsskola.
Gustaf Mannerheim ingick år 1892 äktenskap med Anastasia Arapova som var dotter till en rik rysk general. Äktenskapet var inte lyckligt. Det upphörde i praktiken redan år 1903, fastän den officiella skilsmässan trädde i kraft först sexton år senare. I äktenskapet föddes två döttrar, Anastasie och Sophie, som efter föräldrarnas skilsmässa levde ogifta i England och Frankrike dit också Anastasia Arapova hade flyttat.
Efter att i presidentvalet år 1919 ha förlorat mot K.J. Ståhlberg drog sig Mannerheim tillbaka till privatlivet. Detta betydde dock inte att hans intresse för utrikespolitiken skulle ha slocknat. Särskilt följde han med händelserna i Ryssland. Inrikespolitiskt band han sig inte till partierna. Han vistades mycket i Paris och London. Han hade också tid att ägna sig åt sitt jaktintresse. Han gjorde flera jaktfärder förutom i hemlandet också till Mellaneuropa och Asien.
Redan från början av 1920-talet deltog Mannerheim i humanitär verksamhet. Han bildade General Mannerheims Barnskyddsförbund och var ordförande för Finlands Röda Kors. Han var hedersscout och hedersmedlem i väldigt många organisationer. Han fungerade också som ordförande för Förbundsbanken och senare som ordförande för Helsingfors Aktiebanks förvaltningsråd.
Mannerheim var på 1920- och 1930-talen en person som medborgarna i stor utsträckning litade på, oberoende av vilken deras bakgrund var från 1918. Han var den ledare som man ansåg sig kunna ty sig till om en fara skulle hota Finland.
De sista fyra av sina levnadsår tillbringade Mannerheim till en början så mycket som möjligt på Gerknäs herrgård som han hade köpt i Lojo landskommun år 1945. Från och med år 1948 vistades han huvudsakligen i Schweiz på Val-Monts privatsjukhus som var beläget nära Montreux vid stranden av Genève-sjön. Där skrev han sina memoarer tillsammans med sina medhjälpare.
Begravningen
Marskalken av Finland Mannerheim dog i Schweiz 28.1.1951. Marskalkens begravning i Helsingfors den 4 februari var en enastående nationell sorgefest. Begravningsföljet från Domkyrkan till Sandudds begravningsplats var två kilometer långt. En hedersspaljé bestående av över 11 000 personer kantade gatan. Begravningsförrättningen och processionen följdes av ca 100 000 personer. Finländarna ville hedra sin storman. Marskalken av Finland och republikens expresident hade gått ur tiden.