I mars 1917 hade revolution brutit ut i Ryssland. Hos Mannerheim, som hade fungerat som kommendör för en armékår i Rumänien men som på grund av en skada var i sjukhusvård, föddes samma år på hösten en tanke att han inte kunde tjänstgöra i en armé som höll på att dras med i anarki. I december 1917 reste han med tåg från Odessa via S:t Petersburg till Finland. Resan genom det kaotiska Ryssland var mycket farlig.

Finland hade förklarat sig självständigt 6.12.1917. Förhållandena var dock mycket osäkra, eftersom det enligt olika uppskattningar fanns 40 000-100 000 ryska soldater i landet, och väpnade sammandrabbningar mellan de röda gardena som inrättats efter den ryska revolutionen i mars och skyddskårerna verkade oundvikliga. För att uppnå ordning i landet befullmäktigade senaten 15.1.1918 generallöjtnant Gustaf Mannerheim att uppställa regeringens trupper i Norra Finland och att fungera som chef för dessa. Skyddskårerna utnämndes till regeringens trupper.

För att skapa ett stödområde avväpnade skyddskårerna genom ett överraskande tillslag de ryska trupperna som fanns i Österbotten. Finland frihetskrig hade börjat. De röda gardena tog makten i Södra Finland. Väpnade strider bröt ut i slutet av januari mellan den lagliga regeringens trupper, det vill säga den vita armén, och de röda gardena. Frihetskriget ändrades allt mer också till ett medborgarkrig. De vitas överbefälhavare Mannerheim ledde till en början krigsoperationerna från högkvarteret som fanns i Vasa. I början av februari placerade högkvarteret sig på ett tåg som stationerades på Seinäjoki bangård. I krigets slutskede förlades högkvarteret till S:t Michel. Regeringens trupper bestod förutom av skyddskårerna huvudsakligen av värnpliktiga trupper. Till en början fanns det mycket litet befäl, men läget förbättrades väsentligt i slutet av februari då över 1 200 jägare som skaffat sig miltärutbildning i Tyskland för Finlands självständighetskamp återvände till Finland.

Mannerheim som i mars befordrats till general av kavalleriet uppnådde snabbt en ovillkorlig auktoritet bland regeringens trupper. Hans lägesbedömningar var övervägda och han vidtog krigsoperationerna med beslutsamhet. Han skulle ha önskat befria Finland enbart med finländska trupper, men senaten kallade också tyska trupper till frihetskriget. De påskyndade ett slut på kriget, men avgjorde det inte. Regeringstruppernas sista framgångsrika strider fördes i månadsskiftet april-maj 1918 i Viborg och Södra Tavastland. Den 16 maj ordnades en stor segerparad i Helsingfors. "Den vita generalen" Mannerheim red i spetsen för sina trupper. Frihetskriget var slut. Den ryska revolutionen hade inte spritt sig till Finland och Finlands självständighet var tryggad.

Riksföreståndare

Efter frihetskriget föreslog Mannerheim en omfattande frigivning av de röda som fanns i fångläger och också en bättre behandling av fångarna i övrigt. Då kriget var slut hamnade han i meningsskiljaktigheter med senaten i frågor som gällde utrikespolitiken och kommande arrangemang för armén. Mannerheim avsade sig överbefälhavarskapet och reste från landet i slutet av maj 1918, först till Sverige och sedan till Frankrike och England.

Det rådde stora meningskiljaktigheter om Finlands kommande regeringsform. I väntan på att läget skulle klarna kallade riksdagen efter omröstning i december 1918 Mannerheim till riksföreståndare för Finland. I denna egenskap undertecknade Mannerheim den 17 juli 1919 regeringsformen för republiken Finland. I presidentvalet som verkställdes av riksdagen förlorade Mannerheim mot högsta förvaltningsdomstolens president K.J. Ståhlberg, vilket innebar att han av sin egen fria vilja för tolv år lämnade det statliga livet i Finland.

Mannerheims ställning ändrades väsentligt år 1931. Han utnämndes då till ordförande för försvarsrådet. Försvarsrådet var en delegation som inte hade självständig verkställande makt. Tack vare sin personliga auktoritet blev Mannerheim likväl en mycket betydande faktor i det finländska samhället. I egenskap av försvarsrådet ordförande försökte han speciellt effektivera anskaffningen av krigsutrustning. Detta blev år för år allt viktigare då läget skärptes i Europa. Riksdagen beviljade dock inte behövliga medel i tid. Mannerheim som befordrats till fältmarskalk år 1933 gjorde inspektionsresor i hemlandet och reste utomlands för att bekanta sig med den politiska och militära utvecklingen.

Då andra världskriget hade brutit ut i september 1939 och då Sovjetunionen ställde territoriella krav på Finland ville Mannerheim genom noggrant övervägda eftergifter undvika krig, i vilket han inte ansåg Finland ha möjligheter till framgång. Han kände väl till läget inom försvarsmakten och dess allvarliga materiella brister.

Sovjetunionen anföll Finland 30.11.1939. Finlands vinterkrig hade börjat. President Kyösti Kallio överlät överbefälhavarskapet till Mannerheim som redan var 72 år då kriget började. Överbefälhavarens högkvarter fanns i S:t Michel under hela kriget. Från och med krigets början hade Mannerheims auktoritet som uppnåtts i alla medborgarkretsar en mycket stor betydelse för befästandet av hela folkets försvarsvilja. Folket som hade delats itu som en följd av händelserna år 1918 förenades slutgiltigt i vinterkriget. Oberoende av partitillhörighet litade finländarna på Mannerheim.

Som försvarsrådet ordförande hade Mannerheim ingående satt sig in i Finlands försvarsplaner. Mängden sovjetiska trupper i synnerhet mellan Ladoga och Ishavet överraskade dock finländarna. Då kriget drog ut på tiden blev överbefälhavaren tvungen att ta mycket svåra beslut beträffande användningen av de finländska trupperna. Till medlet av februari 1940 klarade man på Karelska näset av att avvärja den övermäktiga fienden i huvudställningen, som man började kalla Mannerheimlinjen. Det var inte någon enhetligt befäst ställning, utan linjen bestod av soldaterna som kämpade tappert i bristfälliga ställningar.

Då fiendens övermakt i vinterkrigets slutskede blivit outhärdlig understödde Mannerheim ingående av vapenvila med Sovjetunionen. Vinterkriget slutade 13.3.1940. Villkoren i Moskvafreden var mycket tunga, men för Finlands vidkommande hedersamma. Detta var de finländska soldaternas förtjänst som hade kämpat okuvligt. De leddes av överbefälhavaren fältmarskalk Mannerheim. Sovjetunionen klarade inte av att slå Finlands armé under de 105 ärofyllda dagarna. ”Vinterkrigets under” hade skett.

Då Tyskland 22.6.1941 hade anfallit Sovjetunionen förklarade Finland sig neutralt. Sovjetunionens flyplan bombade dock mål inom Finlands territorium med stora styrkor, varefter Finland den 25 juni konstaterade sig vara i krig mot Sovjetunionen. Fortsättningskriget hade börjat. Fältmarskalk Mannerheim var åter överbefälhavare. Finlands mål för kriget blev att återta de områden som förlorats i vinterkriget och att erövra insjönäsen som var fördelaktiga att försvara. Man ville ha ersättning vinterkrigets oförrätt. Finländarna uppnådde sitt mål i början av december 1941, varvid anfallskrigsoperationerna avslutades och ställningskriget började.

Finländarna anföll inte Leningrad och inte heller Murmanbanan. Detta var uttryckligen ett mycket klokt beslut av överbefälhavaren Mannerheim. Mannerheims ställning var förutom i ledningen av krigsoperationerna också mycket central då man gick in för utrikespolitiska lösningar. Han hörde till den krets av fyra eller fem personer som ledde Finland under hela kriget.

Den 4 juni 1942 fyllde Mannerheim 75 år. På sin födelsedag fick han hederstiteln Marskalk av Finland som gåva av statsrådet. Den andra hedersbetygelsen var att Mannerheims födelsedag från och med 1943 har firats som försvarets fanfestdag. Överbefälhavaren fick också ett stort antal gåvor av sina soldater. Den mest kända gåvan är jaktstugan som donerades av vapenbröderna inom den 14 Divisonen som kämpat i Rukajärviriktningen. En verklig överraskning upplevdes då rikskanslern Adolf Hitler kom för att gratulera marskalken i Immola nära Imatra. Överbefälhavaren förhöll sig återhållsamt artigt till gästen.

I juni 1944 inledde Sovjetunionen ett storanfall på Karelska näset. Anfallet ledde till genombrott. Efter tio dygn av uppehållande strider och reträtt sände överbefälhavaren Mannerheim en vädjan till trupperna att sätta stopp för fiendens inträngande i landet och skrida till en hård avvärjningskamp. Denna tungt vägande vädjan och förflyttningen av trupperna från Östkarelen till Karelska näset gav effekt. Efter mycket hårda strider slutade Sovjetunionens storanfall i finländarnas avvärjningsseger i medlet av juli.

Mannerheimkorset

Under mellanfreden år 1940 instiftades ett nytt mycket högt värderat utmärkelsetecken, Frihetskorsets Mannerheimkors. Det kunde beviljas till en tapper och högt meriterad soldat oberoende av militärgrad. I detta hänseende avvek det från andra utmärkelsetecken. Till riddare av Mannerheimkorset utnämndes endast 191 soldater, vilkas miltärgrader varierade från soldat till fältmarskalk. Fyra soldater beviljades Mannerheimkorset två gånger.

Enligt förhandsvillkoren för vapenvilan blev Finland tvunget att vända sina vapen mot den förra vapenbrodern Tyskland. Tyskarna hade svarat för försvaret av Norra Finland under fortsättningskriget, och de drog sig inte utan strid tillbaka från Finland inom den krävda tiden.  Mannerheims ovillkorliga auktoritet möjliggjorde i den förändrade situationen de otacksamma men oundvikliga krigsoperationerna mot tyskarna som villkoren för vapenvilan förutsatte.  Förutom ett mycket litet område i Nordvästra Lappland lämnade tyskarna Finland före julen 1944 och slutgiltigt 27.4.1945. Kriget var slut.

Efter att ha avvärjt Sovjetunionens storanfall på sommaren 1944 förbättrades i avgörande grad Finlands möjligheter till vapenvila med Sovjetunionen på acceptabla villkor. Nu behövdes en person som kunde åstadkomma ett lösgörande ur kriget. President Risto Ryti avgick och riksdagen valde Mannerheim till president genom en undantagslag. Han trädde i tjänst 4.8.1944. Mannerheims auktoritet och bedömningsförmåga inverkade avsevärt på att vapenvilan efter förhandlingar trädde i kraft 4.9.1944. Finland behöll sin självständighet och landet blev inte ockuperat. Avvärjningssegern på sommaren 1944 avgjorde Finlands öde.

Under mellanfreden år 1940 instiftades ett nytt mycket högt värderat utmärkelsetecken, Frihetskorsets Mannerheimkors. Det kunde beviljas till en tapper och högt meriterad soldat oberoende av militärgrad. I detta hänseende avvek det från andra utmärkelsetecken. Till riddare av Mannerheimkorset utnämndes endast 191 soldater, vilkas miltärgrader varierade från soldat till fältmarskalk. Fyra soldater beviljades Mannerheimkorset två gånger.