Under andra världskriget hamnade Finland i krig två gånger mot Sovjetunionen. I vinterkriget 1939-1940 förde Finland en framgångsrik försvarskamp under 105 ärofulla dagar, men förlorade vid fredsavtalet vidsträckta områden vid östgränsen, särskilt i Karelen. Under fortsättningskriget 1941-1944 försökte Finland ta tillbaka områdena som förlorats under vinterkriget och trygga Finlands unga självständighet.
I fortsättningskrigets anfallsskede år 1941 hade 14 Divisionen som var sammansatt av män från Kajanaland, Norra Karelen och Norra Savolax ryckt fram 200 kilometer österut från finska gränsen genom Västeuropas mest vidsträckta ödemarksområde, Pieninkä vildmark. Divisionens kommendör var jägargeneralmajoren, riddaren av Mannerheimkorset Erkki Raappana. Han hade tidigare varit kommendör för Norra Karelens Gränsbevakning och var en ödemarksbesjälad soldat och en ivrig jägare och fiskare. Han kände också väl till fältmarskalk Mannerheims intresse för jakt och fiske.
Då fältmarskalk Mannerheims 75-årsdag närmade sig beslöt generalmajor Raappana att tillsammans med soldaterna i sin division bygga en jaktstuga som gåva till överbefälhavaren. Soldaterna ville på detta sätt visa sin högaktning och tacksamhet till överbefälhavaren. Stugan planerades av arkitekten, löjtnant Eino Pitkänen som tjänstgjort i Raappanas trupper. Som byggnadsplats valdes Lieksajärvis västra strand nära Repola by. Platsen var belägen på östra sidan av riksgränsen.
I byggnadsarbetet deltog 60 man så att varje kompani i divisionen överlät två yrkesmän för arbetet och artilleriet skötte om trädfällning och transport till byggnadsplatsen i samband med transporterna av skjutförnödenheter. Fällandet av rottorkade tallstammar påbörjades i mars 1942. I körningen av stammarna deltog 15 man med hästar. Timmerstockarnas längd var 12-18 meter och diametern 18-25 centimeter. Under två veckors tid fördes 350 torrfuror ut till huvudvägen, därifrån de transporterades med bil till byggnadsplatsen som låg på ca 100 kilometers avstånd.
Till stugan kom att höra en rymlig storstuga med öppen spis, marskalkens sovrum, adjutanternas rum, kök, utrymmen för husmor och stafetten samt en öppen farstukvist. Dessutom byggdes en separat bastu med spisrum. I södra ändan av Lieksajärvi byggdes en fiskarkoja.
Under byggnadsarbetet svarade lottor för bespisningen. Lottorna deltog också i inredningen av stugan. Till stugan fick man som gåvor ett stort antal föremål som frontmän tillverkat på fritiden.
I mitten av maj var stugan färdig beträffande både inredning och gårdsplan. En delegation från divisionen överlät 5.6.1942 i S:t Michel stugan till överbefälhavaren. Till delegation hörde förutom generalmajor Raappana två unga soldater, undersergeant Tahvo Laitinen och korpral Samuli Pääkkönen vilka utmärkt sig i stridsuppdrag.
Marskalken hann besöka stugan först i september 1942. Förutom marskalkens sällskap var också generalmajor Raappana där. Man tillbringade två dagar vid stugan. I programmet ingick en jakt- och fiskefärd. Marskalken blev mycket förtjust i jaktstugans strandbastu, som var belägen i bukten av en vik med sandbotten. Trots kriget lyssnade man utanför stugan på höstens klara tystnad. Marskalken kom senare med stor värme ihåg dagarna som han tillbringat vid jaktstugan och planerade ett nytt besök där. Det blev dock inte tillfälle till detta.
I fortsättningskrigets slutskede i månadsskiftet juli-augusti 1944 beslöt man flytta marskalkens jaktstuga med inredning till finska sidan. Byggnaderna monterades ned och timret numrerades noggrant. Allt material transporterades till Pielisjärvi där det lagrades.
På våren 1945 köpte Mannerheim ett markområde vid stranden av Puneliajärvi i Loppi för att uppföra jaktstugan där. Området hörde till Leppäniemi herrgård, vars husbondsfolk Saara och Paavo Kassari ställde sig mycket positiva till projektet. Släkten Kassari har också senare stött verksamheten och utvecklingen vid Marskens Stuga. Vid planeringen av områdets byggnadsplan och placeringen av byggnaderna fick marskalken hjälp av jaktstugans ursprungliga planerare, arkitekt Eino Pitkänen från Kajana. Som byggnadsgrupp fick man 20 man från olika gränskompanier. De fick permission från sina enheter och marskalken betalade dem lön.
Byggnadsarbetet i Loppi inleddes i maj 1945. Uppförandet av stugan, bastun och fiskekojan räckte sex veckor. Marskalken tog emot de färdiga byggnaderna 21.6.1945.
Efter att stugan blivit färdig i Loppi besökte marskalken den flera gånger. Den sista gången Mannerheim var vid stugan var tidigt på våren 1948. Han hade redan någon månad tidigare donerat stugan med inredning till Finlands Allmänna Jägarförbund. Efter några år konstaterade förbundet att det inte klarade av att underhålla stugan. År 1957 beslöt officersorganisationerna att gemensamt ta ansvaret för den. Jägarförbundet, Kadettkåren, Reservofficersförbundet och Officersförbundet stiftade Suomen Marsalkka Mannerheimin Metsästysmaja - Marskalken av Finland Mannerheims Jaktstuga ry. Generalen av infanteriet, riddaren av Mannerheimkorset Adolf Ehrnrooth fungerade som första ordförande i föreningens styrelse och ledde den över fyra decennier.
Man blev tvungen att iståndsätta alla byggnader som hörde till Marskens Stuga. År 1959 öppnades stugan för allmänheten. Senare byggdes en särskild kafébyggnad för den. Till Marskens Stugas helhet hör också ett fältposteringsmuseum som öppnades år 1992.
Nuförtiden erbjuder Marskens Stuga mångsidiga tjänster. Stugan är öppen för allmänheten. Där ordnas guidade museirundvandringar. Möten kan ordnas genom användning av moderna audiovisuella hjälpmedel. Restaurangbetjäningen fungerar enligt kundernas önskemål vid behov enligt de förfinade och under krigstiden enkla sätt som Marsken iakttog. Kaféet används ständigt av besökare. Fältposteringsmuseet förtäljer om stugans ursprungliga byggares livsmiljö under fortsättningskriget. Vid stugan ordnas många olika slag av program på kundernas önskemål.
Mannerheim var en passionerad jägare. Kanske med undantag för ritt fanns det inget för honom som var så attraktivt som jakt. Också då det minsta tillfälle gavs begav han sig på jakt.
I kejsartidens Ryssland var jakt en aristokratisk nöjes- och sällskapsform. Mannerheim tillägnade sig överklassens jaktvanor i Nikolais kavalleriskola och i chevalier-gardet. I gardet hörde jakt och dess arrangemang till tjänstgöringsprogrammet.
Under sin ritt genom Asien rörde sig Mannerheim ofta avskilt från sin karavan i händelse av att han skulle stöta på villebråd. Han gjorde också jaktutflykter i bergen då expeditionen slagit läger. Bytet utgjordes för det mesta av stenbockar eller vildfår.
Efter att ha flyttat till Polen som kommendör för ett ulanregemente blev Mannerheim medlem i Warszawas jaktklubb som var på samma nivå som de finaste klubbarna i London, Paris och S:t Petersburg. I Polen förenades Mannerheims två intressen vid den då mycket populära parforcejakten, det vill säga utmattningsdrevet. Vid det förföljde man villebrådet till häst. Detta hörde också till kavalleriofficerarnas utbildning.
Efter perioden som riksförståndare hade Mannerheim på 1920- och 1930-talen allt mera tid att ägna sig åt jakt. Han reserverade för några veckor åt gången ett jaktområde med stugor i de österrikiska alperna. I bergen bestod villebrådet av stengetter och kronhjortar. Efter en lyckad jakt höll man en festlig kväll i jaktstugan. Mannerheim jagade kronhjortar också i Ostpreussen som gäst hos högt uppsatta tyska jaktutövare.
Mannerheim fick en gång i tiden rykte som tigerjägare. Under åren 1928 och 1937 gjorde han jaktresor till Indien. Den första resan var inte lyckosam, men vid den senare blev bytet fyra tigrar. Jakten skedde genom att man sköt från ryggen på en elefant. Av tigrarna som Mannerheim sköt finns två skinn i Mannerheimmuseet.
Mannerheim jagade också i hemlandet. Älg var det enda storviltet. På grund av tjuvskytte var älgstammen mycket liten på 1920-talet. Fredningen av älg upphörde först år 1933, varefter Mannerheim var stamgäst vid många älgjakter.
Mannerheim var en utmärkt gevärsskytt. Hagelgevär var mera främmande för honom. Mannerheim behärskade flyktskytte. Hans vapen bestod av högklassiga engelska gevär och hagelgevär.
Mannerheim var närmast en storviltjägare. Han sköt helst sådant byte som hade minnesvärde. Också som jägare var han framförallt aristokrat.